Men är inte lik mej själv,eller så är jag lik mej själv..alltså på sånt sätt som när man var 17 år och tyckte alla andra var dumma i huvudet.Efterföljt,några år senare, av det smärtsamma uppvaknandet om att det kanske var en själv som var dum i huvudet...ibland.
Nåväl.
Ibland är jag så less på den här stan.I lördags när jag var på tunnelbanan tänkte jag på hur tröttsamt det är att se ansikte efter ansikte efter ansikte...som jag aldrig kommer se igen,och aldrig sett förut.
Ibland saknar jag så mycket att veta exakt vilka alla är och att alla vet vem jag är.
Det är väl kanske lantisen inom mej som pockar på uppmärksamhet.Förstår verkligen inte alls varför man bor i innerstan med barn,förstår inte alls varför alla måste ha "häftiga" jobb.
Alltså det är väl lite samma sak som den där självinsikten jag nämde ovan.Helt plötsligt en dag insåg jag att jag är en lantis,men en lantis som inte kan bo på landet....förut mer; "amen herregud jag är verkligen ingen lantis!"
Tur att jag har bästaste friendsen här iallafall.
(Ja, på den punkten hade det ju varit rätt knapert på vischan..)
asså hej bullen, jag känner exakt som tjejen i brevet. jag kommer oxå från en mindre stad och bor nu i sthlm.
ReplyDeletesenast jag var och hälsade på i min stad var jag med mamma och pappa och åkte skidor i kilsbergen. längdskidor. vi kände typ alla vi mötte i spåret. och kände vi inte dom så hälsade man ändå. det var hur mysigt som hälst. och sen gick vi på stan i min stad och då vare samma sak där, man lixom kände massa folk och stannade och snicksnackade lite. här är man bara sin egen. hela tiden. man går i sin egen lilla bubbla och kommer någon för nära ryggar man tillbaka och tror att det är nån som vill typ mörda en eller sno ens väska. och på tunnelbanan har man lärt in den där "döda looken" som alla har. enklare då på nåt sätt.
kan vi flytta en bit härifrån nu? till nån villa på landet, eller kanske malmö. malmö verkar trevligt. men bara om vi gör det ihop såklart.