Herregud,har ingen luft kvar.
De började skrika hysteriskt,Allan jobbar.
Hysteriskt ledsna,massa ont i magen,massa bajs.
Måste ställa en av dem i duschen,medan den andre är halvvägs in i nått affektanfall.
Skriker,skriker,skriker,inget hjälper.
Det enda jag tänker är; snart ringer någon av grannarna polisen...
Det låter som om jag håller på att slå ihjäl dem.
I kanske en timme,känns som tre.
I sånahär situationer är det helt övermäktigt när man är själv med två barn som är lika gamla.Det går inte att göra nått av det som skulle gå att göra med ett barn.
Kan inte ta upp en av dem och sätta i knät för då ligger den andre och skriker sej blå på mattan.Kan inte lägga mej och hålla om bara en tills den somnar.Måste dela mej själv i två (ibland omöjliga) bitar.
Man blir helt kallsvettig,får panik.
Kan inte göra det som de vill att jag ska göra.
Så känner jag mej själv helt övergiven.
Och ensam,för ingen förstår exakt precis.
Önskar ibland att andra tvillingföräldrar växte på träd.