Vi åkte till Als jobb.Skulle äta middag.
Eh jaha.
Förstår inte vad som hände med vårt realistiska tänkande.
Skriver in i marginalen,som om livet var ett slags A4-papper;
Det går inte att äta ute med två 1,5 åringar som vägrar sitta ner.
Resten av gästerna började hata oss.Kände mej som en hemsk..lattemamma.
Fick tillbringa tiden på innergården istället.
Gick väl bra.
Åkte hem sen.
ändå gött att ni försökte- bättre det än att bara sitta fast hemma för att man inte törs.
ReplyDeletejag tycker det var modigt och bra!
nästa gång kanske de går bättre
Vi var ut med Morris på restaurangäventyr i tisdags. Han började med att sätta världens största brödbit i halsen och en bränna sig på maten= skrik och gråt. Men sen gick det bra förutom att han gillar att testa sina röstresurser just nu. Men man märker att det går mindre bra att ha dem i städade rum ju äldre de blir. Och så känner man sig skitdum för alla andras skull men va fan man kan ju inte sluta leva för att man fått barn. Skillnaden på dig och en latte-morsa dock kan jag säga är att du ens kände dig dum. En latte-morsa tycker att det är hennes rätt att ta med sitt barn i tid och otid överallt, hur kul barnet än tycker det är. Lång kommentar det här men keep up the good work. Förresten, säg bara till om ni behöver barnvakt så kommer vi!
ReplyDeleteJa alltså..det hade nog funkat bättre för..sej 2 månader sen. när de tyckte om att äta och sitta vid bordet..nu vill de mest annat.ta över världen osv.
ReplyDeleteMorris borde ju vara den bästa resturang-gästen dock,med tanke på hans stora intresse för mat!
jo vars, det har du ju rätt i. Stilla sitter han och äter, det är mer det här med att skrika högt och gällt rakt ut som kanske känns som ett aber....
ReplyDelete