Får psykbryt på bloggare som jämt,alltid,hela tiden kallar vuxna människor för pojkar och flickor. Typ för att det låter romantiskt och kanske lite poetiskt.Fast än det bara låter puckat.
Alltså även på det här viset är det;De tycks var tillsammans med killar som är släkt med Näcken eller någon annan lite exotisk figur.Killen(pojken)har alltid fina axlar eller luktar gott bakom öronen ect ect...just det med öronen känns bara som äckligt.
Blir ju knappast förvånad om killen springer runt tillsammans med väsen i skogen om kvällarna,vacker sommarkväll med alfapet förslagsvis.
Eller han röker och ser ut som någon pariskille tidigt 60tal.
Allt är perfekt och underbart och svartvitt och den stackars figuren sitter uppe halva nätterna och spelar piano..klinkar så vackert.Skriver någon låt direkt från hjärtat om städer som luktar nått eller om någon barndom från ett 80tal som man minsann minns exakt lika mycket själv..allt är allltid underbart och perfekt.
Hur kul kan det i långa loppet vara att leva upp till det där.Varje dag gå runt som nått gammalt mystiskt urverk.
Vid första anblicken kan det verka som "amen fint skrivet" men vadå den man är tillsammans med är väl inte bara någon Paris-maskot? Typ OS till Paris 2010! Kanske inte kul för den som ska jobba treskift med den uppgiften liksom.

Alltså tycker inte om när man kallar vuxna människor för pojkar och flickor.