Innan man får barn...alltid någon romantiserad bild i sitt huvud om hur man ska bli som förälder.
Glad i hågen-jämt. Släpa runt sej själv och barn på roliga jippon dagarna i ända.
Alltid vara konsekvent och 400 stjärnor i "bra" förälder-boken.
Laga god mat.
Hur svårt kan det vara och få barn att sova egentligen.
Osv.

Vad trist när man(jag) inser att det inte går att vara sådär.
Allra helst när jag kanske borde säga ifrån bättre när de tjaffsar...inte ge upp när man försökt natta i 150 år.
Det här får man ju inte säga men: Hej jag är sämst i världen på att säga ifrån ordentligt och jag orkar aldrig vara konsekvent.Typ.
Hejdå.

(Ja ni behöver ju inte tro att det är värsta Supernanny-kaoset här...men är inte perfekt och har fula möbler)