Två punkter angående sömn;

1. Varför kan jag aldrig bara gå och lägga mej.
Det går aldrig.
Om jag gör det ligger jag i en evighet och tänker på kök jag ska sy i filttyg (helst naturlig storlek.)
Vaknar sedan varje morgon..och är t.r.ö.t.t.

2. En av twinsen har börjat vilja ligga i vår säng igen. Hur kan någon som är knappt en meter ta sån stor plats? Sparkar och knuffar mej hela natten...jag blir väckt,blir ännu tröttare...blir less.
Men tänker sen;
Det är så kort tid de kommer vara barn,små barn.
Helt plötsligt är de kanske 10 år. Sen vuxna.
Spelar kanske ingen roll om en 2åring vill sova brevid i sängen då och då.
Ibland känns det som om tanken att vara förälder är ungefär att man föder ungen och sen ska man få sova JÄMT. Ifred.Ens säng ska vara någon slags borg.Osv.

(Herregud.Gillar mej själv.Ska börja hålla kurser i livet.
Hyra herrgård där vi ska vara..
Helgkurser.
Obs.Ska inte skriva självhjälpsbok.)