På förmiddagarna vill jag mest leta fram spadar,gräva stora hål att lägga mej i.

Tröttnar så fort.Tycker synd om mej själv.

Sedan kan allt plötsligt kännas enkelt.

Humörsvängningarnas mecka.

Men är väl sådan jag är,ingen idé att kämpa emot.

Förut...trodde jag jämt att man skulle försöka flamsa runt..som alla andra.Ändra sej,att ens egenskaper var på minuskontot.

Insåg en vacker dag...att det är ingen poäng med att ändra sej..

Man är som man är.

Herregud.

Skulle väl få inget gjort om känslan var ett enda stort nöjesfält.